Ord som vill ut, men ingen kraft att släppa ut dem.
Återhämtning säger de, men om det inte finns plats för det, hur gör en då?
En depression som väger tyngre än det mesta, hur skall en orka?
Återhämtning säger de, men om det inte finns plats för det, hur gör en då?
En depression som väger tyngre än det mesta, hur skall en orka?
Det går inte förklara med ord hur det är.
En depression är ologisk och nedbrytande. En fiende förklädd till vän. "Addicted to a certain kind of sadness", nickar alltid instämmande. Det är alltid svårt att bryta mönster och vanor, det okända är läskigt. En depression förstör, men den är bekant, något en känner till. En kär vän som ständigt hugger en i ryggen, som får stanna kvar ändå. Att ständigt tala om för en själv att en är värdelös och oälskbar och sen försöka låta bli att tro på det är omöjligt. En osann sanning, men en sanning för mig. När du säger tvärtemot ler jag lite och tänker för mig själv att du ljuger, du känner inte mig, jag är värdelös. Allt som händer, allt som är fel, det är mitt fel. Alltid sätts andra i första hand, för vad spelar det för roll hur det blir för mig? Ni är viktigare, jag anpassar mig. Varför ens vara nära någon? Det gör bara skada. Inget gott kan komma från mig.
Alla dessa irrationella tankar som hela tiden utkämpar ett krig mot de rationella, där jag vet att detta inte är sant, där jag ser osanningarna för vad de är. Men ändå, trots detta, trots att jag ser, att jag har vetskap om mitt sätt att göra och tänka, så är det ändå det destruktiva som vinner, som väger tyngst. Hur gör en då? Tänk om jag inte hittar vägen ut.
En depression är ologisk och nedbrytande. En fiende förklädd till vän. "Addicted to a certain kind of sadness", nickar alltid instämmande. Det är alltid svårt att bryta mönster och vanor, det okända är läskigt. En depression förstör, men den är bekant, något en känner till. En kär vän som ständigt hugger en i ryggen, som får stanna kvar ändå. Att ständigt tala om för en själv att en är värdelös och oälskbar och sen försöka låta bli att tro på det är omöjligt. En osann sanning, men en sanning för mig. När du säger tvärtemot ler jag lite och tänker för mig själv att du ljuger, du känner inte mig, jag är värdelös. Allt som händer, allt som är fel, det är mitt fel. Alltid sätts andra i första hand, för vad spelar det för roll hur det blir för mig? Ni är viktigare, jag anpassar mig. Varför ens vara nära någon? Det gör bara skada. Inget gott kan komma från mig.
Alla dessa irrationella tankar som hela tiden utkämpar ett krig mot de rationella, där jag vet att detta inte är sant, där jag ser osanningarna för vad de är. Men ändå, trots detta, trots att jag ser, att jag har vetskap om mitt sätt att göra och tänka, så är det ändå det destruktiva som vinner, som väger tyngst. Hur gör en då? Tänk om jag inte hittar vägen ut.
1.
Allmänt KommenteraOrd som vill ut, men ingen kraft att släppa ut dem.
Återhämtning säger de, men om det inte finns plats för det, hur gör en då?
En depression som väger tyngre än det mesta, hur skall en orka?
Återhämtning säger de, men om det inte finns plats för det, hur gör en då?
En depression som väger tyngre än det mesta, hur skall en orka?
Det går inte förklara med ord hur det är.
En depression är ologisk och nedbrytande. En fiende förklädd till vän. "Addicted to a certain kind of sadness", nickar alltid instämmande. Det är alltid svårt att bryta mönster och vanor, det okända är läskigt. En depression förstör, men den är bekant, något en känner till. En kär vän som ständigt hugger en i ryggen, som får stanna kvar ändå. Att ständigt tala om för en själv att en är värdelös och oälskbar och sen försöka låta bli att tro på det är omöjligt. En osann sanning, men en sanning för mig. När du säger tvärtemot ler jag lite och tänker för mig själv att du ljuger, du känner inte mig, jag är värdelös. Allt som händer, allt som är fel, det är mitt fel. Alltid sätts andra i första hand, för vad spelar det för roll hur det blir för mig? Ni är viktigare, jag anpassar mig. Varför ens vara nära någon? Det gör bara skada. Inget gott kan komma från mig.
Alla dessa irrationella tankar som hela tiden utkämpar ett krig mot de rationella, där jag vet att detta inte är sant, där jag ser osanningarna för vad de är. Men ändå, trots detta, trots att jag ser, att jag har vetskap om mitt sätt att göra och tänka, så är det ändå det destruktiva som vinner, som väger tyngst. Hur gör en då? Tänk om jag inte hittar vägen ut.
En depression är ologisk och nedbrytande. En fiende förklädd till vän. "Addicted to a certain kind of sadness", nickar alltid instämmande. Det är alltid svårt att bryta mönster och vanor, det okända är läskigt. En depression förstör, men den är bekant, något en känner till. En kär vän som ständigt hugger en i ryggen, som får stanna kvar ändå. Att ständigt tala om för en själv att en är värdelös och oälskbar och sen försöka låta bli att tro på det är omöjligt. En osann sanning, men en sanning för mig. När du säger tvärtemot ler jag lite och tänker för mig själv att du ljuger, du känner inte mig, jag är värdelös. Allt som händer, allt som är fel, det är mitt fel. Alltid sätts andra i första hand, för vad spelar det för roll hur det blir för mig? Ni är viktigare, jag anpassar mig. Varför ens vara nära någon? Det gör bara skada. Inget gott kan komma från mig.
Alla dessa irrationella tankar som hela tiden utkämpar ett krig mot de rationella, där jag vet att detta inte är sant, där jag ser osanningarna för vad de är. Men ändå, trots detta, trots att jag ser, att jag har vetskap om mitt sätt att göra och tänka, så är det ändå det destruktiva som vinner, som väger tyngst. Hur gör en då? Tänk om jag inte hittar vägen ut.